Idag är sista dagen på mitt sista höstlov. Här sitter jag med massor tända ljus, en kopp te och borde plugga. Istället gör jag allt annat än just det. Måste bara nämna att jag köpt mig en bil och idag kört helt själv ner till Skånelandet.

Men till rubriken, nu när det är alla helgona så ska man tydligen gå i kyrkan och minnas alla man förlorat. Den ända i min släkt som jag minns att jag träffat och förlorat är min Farmor, Farmor Elisabeth som jag fick mitt ena mellannamn ifrån. Men denna tragiska händelse hände år 1999 vilket betyder att jag inte var många år och inte minns detta så väl. Det jag nu är rädd för är inte att själv dö, utan att alla runt om kring mig som jag står väldigt nära ska falla bort en efter en. Hela min trygghet som alltid funnits där och ställt upp i alla lägen, älskat mig och visat det. 

Nu när jag är och hälsar på mina mor och far föräldrar tänker jag tillbaka på tiden när jag var liten och hade riktigt kul med dessa människor. Det får mig att inse hur mycket sämre man blir med åldern och att dom faktiskt inte kommer leva för alltid, hur mycket jag än vill det. Detta, det är vad som skrämmer mig. 

Antar att jag helt enkelt är för rädd att tryggheten ska försvinna från mig. Så därför försöker jag höra av mig till släkten och träffa alla när möjlighet finns, för man vet aldrig vad som händer.

/Emma